1948 frågade Nils Jakobsson, Ålakungen kallad, sin äldste son Tage om de inte skulle köpa Nilsarnas ålabod på Skillinge som var till salu. Nils Jacobsson (1895-1982) hade haft ålafisket vid Sandby bäck i nitton år och hade nu ålafisket vid Kvarnby bäck på södra Skillinge. Tage (1923) började på slakteriet i Löderup direkt efter skolan och arbetade sedan hos Gunnar Nilsson i Borrby.
Tage och hans pappa blev kompanjoner i norra ålaboden och Tage fiskade fram till 1993. 1952 köpte Tage en livsmedelsaffär på Hamngatan. Huset är nu rivet. Tage både fiskade och hade affären. Elsa, Tages hustru, arbetade i affären.
Boden byggdes förmodligen av Albert Nilsson i början av 1900-talet. Hans son Algot Nilsson hade gjort väggmålningar både i södra och i norra ålaboden.
Ålafisket började i augusti och pågick fram till Mårtens afton. Man bödade (lagade) redskapen både under vintern och under sommaren.
I början av augusti sattes redskapen, hommorna, ut och sedan vittjades de tidigt varje morgon. Det fanns gott om ål på på den tiden. Tage berättar att en dag fick de vittja från klockan fem på morgonen till klockan fem på eftermiddagen. Han tror att de fick 1000 kilo ål den dagen. Annars pratar man inte om fångstens storlek.
Tage och hans pappa hade en hjälpekarl anställd, så de var två till tre man i båten. Första tiden hade de en roddbåt som låg utanför boden. Senare köpte de en motorbåt och den fick ligga i hamnen.
Ålaboden ligger på ofri grund och Tage betalade arrende till fyra bönder. De skulle ha från trettio till nittio kilo ål per år beroende på deras andel av marken.
Ålen lades i sump i bäcken som fanns där då. En del såldes direkt till bönder som kom dit och handlade. Den mesta ålen såldes till uppköparen Henning Nilsson i Åhus. Torsk, lax, gädda etc. som man fick som bifångst såldes till far och son “Penne” Svensson på Skillinge fiskexport.
Ålaboden blev en samlingspunkt. Folk träffades för att prata, handla och titta. Dessutom skulle ju varje affär bekräftas med en sup. Under höstarna ordnades också åtskilliga ålagillen i de båda bodarna. Första gången Tage ensam lagade ål till ett gille var han tretton år. Det var till ett sällskap Borrbybönder som hade gille på Kyl.
De blev många gillen efter det. En del omskrivna, av till exempel Tore Wretman i sin bok “Den ärbara vällusten”. Andra gillen filmades. Tevefolk som kan nämnas är Gunilla Marcus och Gunnar Arvidsson. Lasse Holmqvist gjorde ett program, och Tore Wretman tillsammans med Folke Olhagen gjorde ett matlgningsprogram från en av bodarna. De flesta av dessa kändisar fick godkänt av Tage som trevliga och avspända personer.
På Tages och Stures gillen serverades först rökt ål på grovt bröd och därtill en sup. För att komma igång som Tage brukade säga. Sedan var det kokt ål och stekt ål med potatis och senapssås. Ingen ålasoppa, det var det ingen som ville ha enligt Tage. Gillet avlutades med äppelkaka. Till maten dracks snaps och öl. Sten Broman skulle ha en speciell öl och det ordnades förstås. Werner Vögeli berättade i ett radioprogram om alla fester han varit på. Den som slog alla andra enligt Vögeli var ett ålagille på Skillinge. Naturligtvis var det hos Tage och hans bror Sture.
Bastuföreningen Våg och Svall
När Skillingebörsen öppnade 1996 blev baren där en träffpunkt för gamla och nya Skillingebor. Alla tyckte att Skillinge var en bra plats att bo på, men det saknades en bastu. Ett gäng entusiaster undersökte olika alternativ. Bastuflotte sa kommunen nej till och bunkern söder om Skillinge visade sig inte vara så lämplig. Till sist fick Terje Reuter tips om Tage Jakobssons ålabod på norra Skillinge. Tage var villig att hyra ut boden och ett omfattande tillståndssökande satte igång.
I januari 1998 bildades bastuföreningen Våg och Svall. I juli hölls det första årsmötet och en ordinarie styrelse valdes med Bent Thoresen som ordförande. Den 9 september 1998 kom äntligen det efterlängtade bygglovet och arbetsgrupper bildades.
Med bygget jobbade Bent Thoresen, Bengt-Åke Roos, Mårten Stenkilsson. Jörgen Granath, Göran Skoglund och Staffan Bonnevier. Med målning jobbade Ingela Nilsson, Susanne Granath, Marianne Bonnevier och Marianne Rendahl.
Den 25 december invigdes bastun med fest och fanfar av Nisse Landgren.
I början av januari 2000 brann ålaboden ner till grunden och med den bland annat en vacker väggmålning. Branden blev aldrig riktigt utredd, men skorstenen var gammal och bastukaminen kraftfull. Det var en sorgsen förening som dock fick nya krafter när Tage tyckte att boden skulle byggas upp igen. Det blev en ny vända med tillståndsansökningar och i augusti 2000 kom ett bygglov. Byggfirman Konrad Roos stod för det byggande som försäkringen täckte, men det fanns mer att göra, så nya arbetsgrupper bildades. Bent och Lasse Franzén jobbade med kakling och förberedelser för eldragning. Göran Skoglund ansvarade för utomhusmålning. Inomhus målade Marianne R, Ann-Christin Lindeberg, Ingert Lundström och Elise Franzén. Jörgen G ansvarade för inköp av material. Roger Henriksson har också vid flera tillfällen hjälpt bastun med utomhusmålning. På påsken 2001 kunde nya ålaboden/bastun invigas.
Under åren har ytterligare förbättringar gjorts och vi har nu en alldeles fantastisk bastu. Tack vare givmilda sponsorer och hängivna medlemmar. Ingen nämnd och ingen glömd.